kindofabigdeal

I tisdags träffades jag en kompis över middag, vi gick sedan en promenad ner till tanto och vid vattnet, vi pratade om allt mellan himel och jord,
Jag gav henne mina tankar och hon gav mig sina. Vi satt i en hamock och pratade om förhållanden och om hur lång vi kommit sen vi träffades hon och jag.
Vi träffades våren 04 när vi gjorde inträdesprov på samma skola, vi bytte msn och började prata dagligen, sen började vi i samma skola och fika efter skolan på Johns Coffey var självklart, där kunde vi sitta i timmar och prata om Allt.
Men mycket om våra relationer med alla våra killar som vi hade omkring oss, kanske inte de bästa killarna men det fanns alltid nånstans att sova iaf..
Och var det inte killar så var det festande, vi jämrade oss över hur fulla vi varit i helgen och vilka misstag vi gjort.
Mitt i allt det så var det musiken också thåström, kent, lars winnerbäck, och allt annat deppigt som du kan tänka dig.
Vi skrattade och klappade oss själva på axeln, vad långt vi kommit.

Vi gick mot 7eleven för att köpa muffins fortfarande i skrattat och lättnaden av hur vi utvecklats och lärt oss av våra misstag.
När vi kommer in på 7eleven går min blick dirket till en dyngrak tjej med blond uttvättat hår, svart sminkad, strumpbyxor som hänger och en svart korkortklänning, barfota och tån blöder. Jag som alla andra i affären håller mig på ett visst avstånd men tittar hela tiden åt hennes håll. När hon går förbi mig ler hon och säger med halvstängda ögon, -Hej..
-Atja.. svarar jag och så är hon förbi, hon står i kassakön och vinglar jag bedömmer att hon kanske är 14-16 år och ställer mig bakom henne i kön. När det blir hennes tur bråkar hon med butiksbiträdet och håller ut sin väska över disken för att leta efter pengar, han blir arg och säger -Hallå jag vill ha pengar inte skräp.
Hon vänder sig om till mgi och frågar -Har du 14 kronor?
Jag reflex-svarar som man gör så där svenskt liksom -Nej tyvär, fast jag också står och ska handla och jag visst såklart har 14 kronor om jag faktiskt kan leva utan.
Hon mutarar -Är du dum i huvet eller det är kalrt du har...
Sen packar hon ihop och vinglar ut. Jag betalar mina grjer och känner att jag måste se hur det går för henne så jag och min vän går ut och tittar var hon tar vägen, Hon springer över gatan utan att titta sig omkring och blirar får bromsa och så sätter hon sig vid 4ans busshållsplats och skriker lite random rak ut så där, jag kan inte hjälpa att känna att det låter fritt på något vis.
Men jag har en magknipskänsla av att jag måste få fråga henne om hur hon mår så vi går över gatan, när det blivit grönt, och sätter oss bredvid henne,
-Tja, läget? försöker jag mig på
-Jo det är bra själv då? svarar hon kaxigt och trött.
-Det är bra här med, vill du ha vatten? frågar jag och sträcker fram min nyköpta ramlösa.
-Nä du tack.
Jag försöker samtala fram något samtal, där jag kan döma om hon är okej eller inte, mest nog för att jag ska känna mig bättre med mig själv och inte ha dåligt samvete för att jag inte gjort något. Hon kliver rak ut i gatan och försöker lifta, jag ropar tillbaks henne och säger att bussen går snart och till sist sätter hon sig igen.
Hon försöker bli av med mig men jag har fortfarande magknip och stannar, tänker att jag vill bara se att hon kommer på bussen ordentligt.
När bussen kommer hör jag mig själv säga till min vän - Jag åker med, ringer dig sen.
Och så sitter jag på bussen med Henne. Hon har tappat ut alla sina bakomatkort,patientbrcikor och annat på golvet och jag plockor upp det. Hon lägger sig mot fönstret och sover, sen plötsligt skriker hon rak ut, och folk p åbussen blir sura.
Hon håller mig i handen och lägger sig på min axel. Jag känner mig ansvarig och frågar om hon vill följa med mig hem så kan hon sova där och jag kan göra te till henne. Jag inser genast vilken risk det är och vad som far i hennes huvud.
Hon säger jatack det är klart sen slocknar hon igen, framme vid stockholms södra vaknar hon och hoppar av jag följer efter då jag faktikst är hennes nya mamma och har hennes plånbok.
Jag frågar om vi inte ska ta en kaffe någonstans, men allt verkar stängt. Hon behöver kissa och vi går in i en gränd, jag vaktar så att ingen ska komma och hon lägger en pink. Medans hon pinkar 5 liter läser jag på hennes patientbricka att hon är född 84a..24 år? Jag kan inte tro det jag just läst och stoppar ner kortet igen.
När hon börjar bli klar kommer tre stora killar emot mig och säger vi går till henne, jag blir rädd och säger åt Henne att komma hon kommer fram och de tre stora killarna frågar om vi inte kan kramas, utan att vänta på svar atackkramar han och hans två komipas mig och Henne, jag får panik och sen någon slags hulkenkraft och sliter oss loss, Hon spottar på dem och jag blir stolt. Sen går vi fort därifrån.
Hon får syn på en taxi och säger - Hejdå jag ska hem vi kan inte vara vänner och springer över gatan. Jag springer efter och säger - Vi delar? Jag bjuder. Hon tvekar men säger sen -du betalar? Jag nickar och vi beger oss hem till henne.
I taxin ser jag en människa som blivit sårad och som är skör och ensam , bakom allt det där hårda, och jag förstår att det var just för det här som jag fick magknip. Hon är precis som jag.
Jag följer henne till hennes port och ger henne mitt nummer, jag grät nästan men spelade Allan.
-okej gumman, tack för allt du är så fin. jag älskar dig, säger hon med ögonen stängda.
Jag blir lite i chock? älskar o sen kommer det, den där varma-mamma-känslan
-Ring när som helst, jag älskar dig också.
Sen sprang jag tillbaka till taxin, ovetande om var i hela sverige jag var, fick skjuss hem och tänkte Fy farao vilken kväll... Det här gör jag om imorgon!

"***** säger:
för att jag inte vågar släppa in någon är väl rädd att bli sårad och så vidare, fegt kanske men det blir i slutändan bara bråk och tjafs man mår allmänt dåligt när det inte är bra i ett förhållande
-agree?

bananaz säger:
jag förstår vad du menar, och jag tänkte också så men sen lärde jag mig att hur sårad jag än blivit av killar så har jag endå sett glimtar av Kärlek i de, och blivit förälskad i de glimtarna och velat ha mer.

jag tror inte att man ska leva ensam eller från hångel till hångel jag tror att man ska vara med en person.

och jag tror absolut att man ska vara försiktig men inte rädd liksom."

SÄG VAD?
Har jag blivit en romantiker? Jag -som gått och stängt in mig på rummet medans mina äldre systar och min mamma suttit och grinat till "en officier och en gentleman" . Jag -som skrattat när killar sagt att jag har stjärnor i mina ögon och att de vill älska med mig? Jag -som sagt ala Julia Roberts i "min bäste väns bröllop" jackylovestuffs om allt som har med tårar kyssar stjärnor tysta minuter så man ska se varandra i ögonen..
O m g som man säger här i cyberspace..

Nä ,nu slåss jag för Kärlekens skull, jag har minsann inte blivit bränd av A som kastade in mig i en garderob och sa att jag var sjuk i huvet, eller av P som sa åt mig att svanka mer o prata mindre, eller av D som sa att hans hjärta bara slog för mig och sen sa till hans klasskamrat att jag var ful och att han skulle pumpa o dumpa.. 
Nej jag har minsann rest mig och blivit starkare. Jag har Inte fallit ner i bitter träsket av "jag vågar inte, det blir bara bråk och man mår allmänt dåligt".
Jag vet inte hur det hände men jag är glad Att det hände.
Så till er alla bitterfittor, jag vet hur det känns men det gäller att hitta en där Glimten och falla head-over-heals i den, för det finns mer att hämta.

Jag lovar.

/Kind of a big deal